"På något sätt har jag alltid brunnit för att nyskadade ska kunna se sina möjligheter istället för sina begränsningar"

Annelie Olausson arbetar som patientkoordinator och sekreterare på Spinaliskliniken vid Rehab Station Stockholm, ett rehabcenter som drivs av Praktikertjänst AB. Utöver sin roll på Rehab Station Stockholm har hon även ett sidouppdrag som uppsökare hos den ideella föreningen RG Aktiv Rehab, och det är detta arbete hon berättar mer om i sitt första blogginlägg.  

Förebilder – en nödvändighet för den nyskadade

I Sverige bryter cirka 150 personer per år nacke eller rygg, vilket leder till olika grader av förlamning. Ungefär lika många människor drabbas av blödningar, infektioner, tumörer etcetera, som även de ger ryggmärgsskador. 

Utöver mitt vanliga arbete som patientkoordinator och sekreterare har jag alltså även ett ”sidouppdrag”. Det tänkte jag berätta om här. Det blir lite allvar mitt i den svenska sensommaren. 

De vanligaste orsakerna till förlamningsolyckor är trafikolyckor, dykning på för grunt vatten samt fall/hopp. Vi ser också att många drabbats av skott-/knivskador och idrottsskador. När jag var 16 år sommarjobbade jag på långvården. Ett lyft av en patient gjorde att ett blodkärl i ryggmärgen brast. Jag förlamades omedelbart. Så fort, från en sekund till en annan, kan livet förändras för alltid. 

Det blev en lång rehab med sex månader på sjukhus, där jag tränade med sjukgymnaster och arbetsterapeuter eftersom många organ i kroppen (exempelvis blåsa, tarm och nedsatt känsel) påverkas vid förlamning. Under min tid på sjukhuset var det en sak som var otroligt viktig och som innebar en stor vändning för mig och mina anhöriga; Det var när jag fick träffa några killar som skadat sig några år innan mig. De kom i egna bilar, hade jobb och familjer. Läkare och annan personal i vita rockar hade sagt att det var möjligt även för mig, men det var inte förrän jag träffade någon som verkligen varit med om samma sak som mig som jag kunde ta in detta. Livslusten började återvända och jag fick motivation att träna förflyttningar, påklädning, dusch med mera. Vid en sådan olycka som min behöver man lära sig allt sådant på nytt igen. 

Nu har det gått många år, i dagarna var det 37 år sedan jag åkte direkt från mitt sommarjobb med ambulansen in till akuten, iklädd min vita rock. 

Jag har hunnit bli 53 år, fått två barn som nu är vuxna, och 3 barnbarn. Jag omskolade mig till ekonom och tog körkort efter sjukhusvistelsen. Jag jobbade sedan ett antal år som ekonom på en elfirma. Sedan 1992 jobbar jag nu åter i vården och kan använda min erfarenhet i mina möten med patienter.

På något sätt har jag alltid brunnit för att nyskadade ska kunna se sina möjligheter istället för sina begränsningar. Jag besöker olika sjukhus ett par dagar i månaden och träffar nyskadade och deras anhöriga. 

Uppsöken, som dessa besök kallas, sker via en ideell förening som heter RG Aktiv Rehab. Vi är ett nätverk av speciellt utvalda personer som gör sjukhusbesök över hela landet. Vi har ett samarbete med sjukhusen som i förväg tillfrågar de patienter som de anser är lämpligt att vi träffar. 

Dessa möten och samtal kan se väldigt olika ut eftersom jag träffar en person vars liv precis vänts upp och ned. Kanske har någon dött i samma olycka, kanske hade man alkohol eller droger i kroppen, kanske var man oförsäkrad etcetera.Det är mycket tårar, rädsla, sorg och förtvivlan. Ödmjukhet och inkännande är därför ledord i arbetet för mig som uppsökare. 

En del har många frågor i ett tidigt skede - hur ska jag bo, kommer jag kunna fortsätta mitt arbete, kommer jag bli återställd, måste jag ha hjälp med allt, hur ska det gå för barnen, kan jag bli förälder? Andra är mer lyssnande och ställer frågor efter hand. 

Då vi inom RG har ett stort nätverk försöker vi också se till att den nyskadade träffar någon med liknande skada och liknande intressen. Jag kan till exempel visa hur jag gör förflyttning till bilen och får med mig rullstolen. Det brukar vara en kick att se att det tar mig cirka 30 sekunder att göra detta och kan hon borde ju jag kunna? Det blir också många förtroliga samtal om olika saker som kanske är svårt att ta upp med sjukhuspersonal. 

En del måste kanske leva resten av sitt liv med personliga assistenter och använda elrullstol. Hur motiverar man en så svårt skadad människa att se sina möjligheter? Jo det bästa sättet är att de får träffa uppsökare med liknande skada som lever bra liv trots allt. Att komma tillbaka till en vardag igen tar ofta lång tid, kanske uppåt 2 år innan man fått allt på plats. 

Det är en ynnest att känna att man kan göra skillnad för människor och jag hoppas på många ytterligare år som uppsökare och förebild. Jag är helt slut efter en dag på sjukhusen med alla trauman och intryck men är ändå glad för jag känner att besöken gör skillnad.

//Annelie Olausson 

PS. På Rehab Station Stockholm har vi sedan länge insett vikten av att ha förebilder för våra patienter. Av våra totalt cirka 130 anställda är vi ett drygt 20-tal som är rullstolsburna av olika orsaker. Vi arbetar som rehab-instruktörer, receptionister, kuratorer, läkare, IT-ansvarig, patientkoordinatorer, hemsidan med mera.

Tillbaka