Extern bild

Debattartikel - karenskrav riskerar att minska intresset för att arbeta i vården

Publicerad:

I januariavtalet slås fast att det ska råda konkurrensneutralitet mellan offentliga och fristående vårdgivare, både kring ekonomiska villkor och kvalitetskrav. Överenskommelsen slår också fast att det behövs bättre villkor för företagande och entreprenörer och att valfrihet ska vara en central del av den svenska välfärdsmodellen.

Överenskommelsen är viktig och häromveckan kom positiva besked om att regeringen avser att kompensera de privata vårdgivarna för de extra kostnader som vårdmomsen innebär.

Men tyvärr finns andra exempel på hur styvmoderligt privata vårdgivare behandlas.

Västra Götalandsregionen har i två sjukvårdsupphandlingar infört karenskrav för anställda. Upphandlingen av Lundby närsjukhus görs nu om utan karenskrav medan kraven finns kvar i en upphandling av ögonsjukvård.

Kravet innebär att en legitimerad medarbetare som avslutar sin anställning hos regionen för att arbeta hos en privat aktör har en karenstid på sex månader. För oss som vårdgivare innebär kravet att rekryteringar kommer ta längre tid och bli dyrare, vilket kan innebära en försämrad arbetsmiljö.

Karenskravet andas desperation. Enligt Ekonomifakta uppgick antalet sysselsatta i hälso – och sjukvården i Västra Götalandsregionen under 2016 till knappt 50 000 personer. Av dessa arbetade drygt 43 000 inom offentligt driven verksamhet, en andel på över 87 procent.

Regionen har alltså en kraftig dominans på arbetsmarknaden. Kravet vittnar om en typ av monopolsituation som tidigare funnits, men som sedan många år är ett minne blott eftersom medborgare och medarbetare uppskattar valfrihet.

För vad tycker egentligen regionens medarbetare om att låsas in i en anställning med begränsad möjlighet att fritt välja arbetsgivare? Och har regionen tänkt att medarbetare ska vara arbetsbefriade med full ersättning under de sex månader som karensen gäller? Det låter som en dyr lösning i en bransch som är i stort behov av ytterligare finansiering, vilket regeringen påpekade i en analys så sent som i juni.

Den här typen av orimliga och protektionistiska krav bakbinder oss privata aktörer samtidigt som det finns potentiella juridiska hinder för karensen att fungera i praktiken. Den enskilda arbetstagaren berörs sannolikt inte, såvida inte regionen har enskilda karensavtal med samtliga medarbetare, avtal som alltså reglerar i vilken utsträckning de tillåts byta arbetsplats.

Lagen om offentlig upphandling, LOU, är till för att värna den fria marknaden och en utgångspunkt måste vara att uppdragsgivaren ställer rimliga och proportionerliga villkor som främjar patienterna och hälso- och sjukvården i stort. Kraven som regionen ställer får heller inte gå utöver vad som är nödvändigt för den aktuella upphandlingen. Att låsa in medarbetare i offentlig regi är varken proportionerligt eller relevant för den enskilda upphandlingen.

Det är därför inte osannolikt att karenskravet strider mot upphandlingsreglerna samtidigt som det snedvrider konkurrensen till regionens fördel. De omöjliggör för anbudsgivaren att anställa på en annars fri arbetsmarknad, vilket skapar tydliga begränsningar för leverantören.

Vi och Västra Götalandsregionen arbetar mot samma mål. Vi vill att fler ska intressera sig för att arbeta i hälso- och sjukvården, vi vill ha kortare vårdköer och vi vill att kroniker och äldre ska känna sig trygga.

Men ett karenskrav innebär på sikt ett allvarligt hot och riskerar att minska intresset för att arbeta i hälso- och sjukvården. Offentliga och privata vårdgivare måste konkurrera om medarbetare på lika villkor, alltså med arbetsmiljö, ersättning och ansvar.

Ska vi vässa vården krävs fler medarbetare – inte fler hinder. Medarbetare behöver ha fri rörlighet och fri valfrihet. Och spelreglerna behöver vara lika för alla vårdgivare.

Erik Strand, vd och koncernchef, Praktikertjänst

Carina Olson, ekonomi- och finansdirektör samt vice vd, Praktikertjänst

Debattartikeln publicerades ursprungligen i Dagens Medicin den 2 oktober 2019.

Tillbaka

Blocks