"Det kändes som om vi klev fram till en klippkant och gemensamt tittade ut över ett vidsträckt landskap"

Marcel Aponno är verksamhetsansvarig och specialist i allmänmedicin på Vårdcentralen Läkarhuset Göteborg. Utöver sin roll som verksamhetsansvarig är han också författare till böckerna Anasarka (2008) och Ebola (2012).

Idag hade jag mitt livs hittills bästa konsultation. Ibland träffar man bara rätt. Till att börja med var jag utvilad och pigg. Jag hade gott om tid för samtalet. Inget stressande möte efteråt. Inget som distraherade mig utan jag hade lyxen att få vara närvarande. In kommer en ung tjej som hade ont i magen. Ganska snabbt kom jag fram till att Colon irritable var det mest sannolika. 

När man tänkt den tanken så kan det vara lätt att stanna där. Inte vara mer nyfiken. Inte fråga vidare eller vilja höra mer. Man kan hemfalla till att följa en utredningsmall och börja prata om prover och utredningssteg. Men idag ville jag veta mer. Så vi pratade om hennes liv och hennes uppväxt. Hur hennes vardag såg ut och vad hon åt. Eller i detta fall inte åt. Vi pratade om hennes arbete och all stress det innebar. 

Det kändes som om vi klev fram till en klippkant och gemensamt tittade ut över ett vidsträckt landskap. När vi stod där och beskådade det landskap som hennes liv utgör så kunde vi skratta åt vissa saker och hon fällde en tår åt andra. Vi utbytte åsikter om själva utsikten och var förvånansvärt öppna med vad vi såg. Jag slängde fram vissa frågor och fick raka svar. Ingen gång under den stunden vi stod på klippkanten la någon av oss fram några värderingar om utsikten. I alla fall inga negativa. Vi bedömde inte utsikten utifrån vad den åstadkommit. Vi la inte fram åsikter om vad den borde gjort. Vi skällde inte på den utan betraktade den lugnt. 

När hon gick ut kände jag mig nöjdare än på mycket länge. En sinnesro kom över mig. Hon hade kommit hit med magont och gått härifrån med något helt annat. Hon uttryckte det som att hon fått kvitto på vad hon länge insett. Att magen bara var toppen av isberget och att det därunder fanns en helt annan, mycket mer djupgående problematik. Vi hade stakat ut vägen från dagens utsikt till ett helt annat landskap. Ett vackrare, mer fridfullt landskap. Ett landskap utan ångest och osäkerhet och med ett sundare förhållande till mat. Vi kom fram till att vägen dit inte var särskilt rak eller lätt. Att det skulle kosta på en hel del under vandringen. Att det var hon som måste göra vandringen men att vi hemskt gärna hjälpte henne hela vägen fram. Flyktkänslorna kom direkt och vi pratade om dem. Vi begrundade dem och kom gemensamt fram till att detta inte skulle bli lätt men att vi tillsammans skulle göra vårt bästa. Var och en på sitt sätt. 

När jag inte är läkare eller chef så gillar jag bland annat att skriva. Som läkare får jag bara skriva korta notat som gjorda för telegrafering. Stopp. När jag skriver på fritiden får tanken flyta fritt. Den känslan är väldigt behaglig. Jag har tidigare gett ut två böcker i genren medicinsk thriller. Att skriva dem har varit oerhört lärorikt. Jag har fått vara obegränsat nyfiken på mina karaktärer. Just nyfikenheten är svår att klara sig utan i arbetet som läkare. Den förenar min fritid med mitt yrke. Så jag vill tänka att mitt mödosamma arbete att skriva två böcker har hjälpt mig i mitt arbete idag. Att jag bibehåller min nyfikenhet. Hur gör du för att behålla denna egenskap?

//Marcel Aponno

Tillbaka